MINA ÖGONSTENAR
Charmeur
Detta är min fina kille Charmeur. Han är född 1997 i Danmark och är en korsning mellan oldenborgare och fullblod. Inte så stor, bara 158cm i mkh, men alldeles lagom för mig. I juni 2009 flyttade han från Vilhelmina till Piteå och förhoppningsvis så stannar han hos mig livet ut. Det är en riktig vän jag funnit i min bruna fyrbening, en personlighet definitivt.
Sedan juli 2011 står Charmeur uppstallad på norra Pitholm i utkanten av Piteå. Vi trivs ypperligt tillsammans med både hästar och människor. Att sedan ha den turen att kunna rida ut på Pitholmsheden med sina milslånga sandstigar och glesa skog gör bara det hela än bättre. Det enda jag saknar är ett ridhus, när termometern visar ner mot -20 och lägre så hade det varit trevligt att kunna rida inomhus. Så snälla tomten!!
Vitterlinjens Cato
Lilla Cato är familjens älskling. Han är en sån där genomsnäll hund som smälter allas hjärtan. Att han sen ser ut som drömdraken Falcor i Den oändliga historien (Never ending story) gör honom om möjligt ännu sötare.
5 april 2005 föddes Vitterlinjens Cato, sen dröjde det 15 veckor innan min sambo såg en annons på blocket där två valpar ur kullen var kvar. Vi hade pratat om att skaffa en till hund eftersom vår dåvarande gordonsetter Eddie hade skadat sig så illa att jaktkarriären som knappt börjat var över. Sagt och gjort, vi åkte till Glommersträsk för att titta på "reavalpen" och såklart följde han med oss hem.
Att uppfostra Cato har inte varit någon dans på rosor. Det är svårt med en hund som inte vill lära sig nya saker och dessutom inte gillar godis. Apportträningen var en sån där knepig nöt att knäcka, spontanapporterat har han gjort hela livet men så fort det blev tvång så var det tvärstopp. Trägen vinner och efter lång, lång träning och mycket tålamod så är han nu superduktig. Han är lugnet själv utan att överdriva men så fort jaktkläderna kommer fram väcks vilddjuret i honom. Då är det full sula på fjället som gäller. Finns där fågel kan man vara säker på att Cato hittar dem.
5 april 2005 föddes Vitterlinjens Cato, sen dröjde det 15 veckor innan min sambo såg en annons på blocket där två valpar ur kullen var kvar. Vi hade pratat om att skaffa en till hund eftersom vår dåvarande gordonsetter Eddie hade skadat sig så illa att jaktkarriären som knappt börjat var över. Sagt och gjort, vi åkte till Glommersträsk för att titta på "reavalpen" och såklart följde han med oss hem.
Att uppfostra Cato har inte varit någon dans på rosor. Det är svårt med en hund som inte vill lära sig nya saker och dessutom inte gillar godis. Apportträningen var en sån där knepig nöt att knäcka, spontanapporterat har han gjort hela livet men så fort det blev tvång så var det tvärstopp. Trägen vinner och efter lång, lång träning och mycket tålamod så är han nu superduktig. Han är lugnet själv utan att överdriva men så fort jaktkläderna kommer fram väcks vilddjuret i honom. Då är det full sula på fjället som gäller. Finns där fågel kan man vara säker på att Cato hittar dem.